Sex changes.

Nanushka kallade som sagt Wounded Rhymes för årets separationsskiva. Nja. Själv önskar jag nog mer att Säkert hade väntat ett par år till med att släppa Facit. Det var visserligen förra året, men vissa saker fattar man ju inte riktigt förrän man fattar dom.

Jag googlade den för att se när den släpptes, och hittade DN:s recension (förlåt att jag skriver så mycket om DN, jag är lat jag vet). Slogs av en intressant sak. En man har skrivit recensionen. Och han tolkar in män i alla Annikas låtar. De låtar där hon bara sjunger "du". Du, du, du, men Nils Hansson skriver han, han, han. Kanske en petig sak att störa sig på. Men när man skriver en recension i en stor dagstidning, borde man inte tänka till lite då istället för att ge sig tolkningsutrymme inför en hel nation? (Hm, förresten är det väl kanske just det skivrecensioner handlar om...) Om jag hade läst recensionen innan jag hört låtarna kanske jag också hade utgått från att alla låtar handlade om män? Särskilt spännande är det när han talar om "Riot", som jag så självklart tolkat som en kvinna, eftersom den handlar om en "tvåtusentalssuffragett", som också jämförs med Rosa Parks.

Klart att det kan vara män, i alla dom där låtarna. Men varför tar Nils det som något så givet?

Kom att tänka på vad Jonas Hassen Khemiri sa på sitt föredrag, om en av hans noveller som medvetet var skriven utan några som helst könsanspelningar. Den är en kärlekshistoria mellan ett jag och ett du. Och hur alla hade tolkat in sig själva i det - strejta hade tagit för givet att det var en man och en kvinna, män hade antagit att det var Jonas själv som var "jag", kvinnor hade berömt honom för hans känsliga kvinnoporträtt i "jag"et, medan HBT-personer hade talat om den vackra gay-skildringen, eller om uppbrutna könsidentiteter.
Nånting sånt sa han. (Förstår ni varför jag är kär i denne man?)

Vi behöver alltid tolka in kön. Alltid alltid alltid. Det enda vi frågar efter om bebisar, och om någon talar om sin "partner", eller om en skribent har ett könstvetydigt namn, kliar det i en av nyfikenhet. Vet vi inte, som i låtar eller noveller, stoppar vi in det som känns bäst för oss. Vi blir irriterande om vi inte kan se på en människa om det är en man eller kvinna. Eller ännu värre, ett tredje kön! Tycker "hen" ligger knasigt i munnen, folk blir rädda för att själva kallas "hen", för att deras könstillhörighet ska suddas ut.

Jag söker också kön i allt. Kön är ett grundläggande fack att stoppa in allt och alla i. För att kunna döma dem lättare? Vad ska vi annars med det till?

Jag minns att jag en gång tillochmed delade upp mina egna egenskaper i "manliga" och "kvinnliga" - typ jag gillar rosa det är tjejigt, men jag kan inte hålla käften och le gulligt när en man pratar, det är inte tjejigt. Som för att avgöra om jag var en riktig kvinna. Som att det inte sitter i om jag har en kvinnlig kropp och känner mig bekväm i den. Som att placera sig själv i ett fack och därmed lättare kunna döma ut sig.

Kanske är det det vi använder det till. Som vapen mot andra men också mot oss själva. Anledningen till att vi måste tolka in kön är att vi behöver klistra på ett gäng könsbundna egenskaper för att ha något enkelt att förhålla oss till. Om inte det finns kvar blir världen mycket krångligare och läskigare.

Åh, vad jag längtar efter en krånglig och läskig värld.