Heaven knows I'm miserable now.

Kära vänner, igår var jag med om mitt livs största antiklimax. (Hm, större än din hemkomst till Sverige? frågar ni då och nja, det kan ju diskuteras, men schh, paja inte Mitt Dramatiska Utspel nu!)
Jag åkte en snabbis till Sthlm för att gå på familjemiddag och dagen efter hoppar jag på tunnelbanan, dunkar ner i första bästa säte, och när jag tittar upp, vem sitter tvärs över gången mittemot mig om inte

Jonas

Hassen

Khemiri

Det kanske är på sin plats nu att återigen påminna er om att JHK är det närmaste jag har till en idol, och att jag fler gånger än jag vill erkänna har föreställt mig att jag ska springa på honom på stan och med en välplacerad oneliner ska övertyga honom om min briljans och sen blir vi bästa kompisar.

Och nu, här, för mig, händer det, där sitter han ju, och vad gör jag? 

Jag glor ogenerat på honom medan vi åker förbi tre stationer. Jag böjer mig framåt ett par gånger som för att inbilla mig att jag är på väg att peta på honom, men lutar mig snabbt tillbaka mot sätet igen. 

Sedan reser jag mig upp för att gå av.

(Till mitt försvar var han inte så tillgänglig, han hade virat en stor sjal runt huvudet till skydd mot insyn, hade hörlurar i och satt och skrev (ett mästerverk?) på sin telefon.)

Och vad gör Jonas? Han reser sig också för att gå av!

Så jag tänkte nu jävlar måste jag det är ödet. 

Jag: Är det... Är du Jonas?

Han tar av sig ena öronsnäckan: Va?

Jag, adrenalinet gör mig skakis: Ähhh, ädedusomä jonashassnkmiri

Han: Ja!

Jag: Emh, förlåt att jag stirrade på dig, jag var inte säker...

Han: Ja, nä, jag är lite dålig på att känna igen folk bara så jag visste inte om vi kände varann. 

(Om det här hade varit en romcom hade jag förstås sagt DET GÖR VI JU! och så hade det blivit en massa skojiga förvecklingar medan jag försökte låtsas som att jag var hans brorsas ex syrra, men under tiden skulle han lära känna mig och till slut skulle det inte göra nåt att jag hade betett mig som ett sajko för jag är ju så charmig. 

Fan att man lever i verkligheten.)

Jag, mycket medveten om att mössan har halkat på sniskan: Mmm, alltså men jag ville bara, eller alltså jag tänkte bara eller jag.. jag tycker du är jävligt grym.

Han: Tack.

Och så tittar han rakt in i mina ögon med sina smältande dito och ler ett hjärtslitande vackert leende och jag vispar frenetiskt runt i skallen för att försöka skaka ihop en mening av alla lösryckta ord som ligger och skvalpar därinne och paniken växer och så tar jag sats, drar ett djupt andetag, öppnar munnen - och vänder på klacken och rusar därifrån!

Så kool är jag. Så briljant är jag.
Det känns som att nu finns det ingenting mer att drömma om här i världen (ja utom fred på jorden och såntdär tjafs) för jag fick min stora ödesminut när jag under av alla under träffade 

Jonas

Hassen 

Khemiri

och vad sa jag? Att han är bra! Det vet han ju redan! 

Och hur sa jag det? På ett koolt, svalt, inspirerat sätt? Nej, som en liten hund sa jag det, som ett Justin Bieber-fan. 

Min självaktning ligger i spillror omkring mig. Fan att man lever i verkligheten.