Stupid and shallow.

Idag hade jag PM-inlämning och känner lite av den gamla självgoda glöden. Andra saker jag pysslar med: lagar superstark ratatouille, läser massor av arbetarlitteratur (Per Anders och Moa har hedersplatser), drömmer konstiga drömmar, stickar, tittar på dålig teve (har fått kanal sex av misstag). Funderar på att flytta till lägenhet men det känns nästan onödigt - jag trivs så bra i mitt rum efter att ha bott i det holländska kyffet, och min nya roomie har beställt en helårsprenumeration av DN! Hon förtjänar fyrverkerier.

Och just idag ägnar jag mig också åt ytliga fantasier om att vara rik och vacker.

En ny klädbutik har öppnat i Uppsala, jag traskade in där i förbifarten. Var egentligen på väg till Celsiusbokhandeln för att köpa ännu fler reaböcker att klämma in i mina arma bågnande hyllor. Men väl inne i butiken blev jag helt förlorad. Denna butik! Dessa kläder! Det fanns, fullt seriöst, inte ett enda plagg som jag inte ville ha, faktum är att majoriteten av dem fick mig att drabbas av ett sådant habegär att jag bokstavligt talat blev yr i huvudet. Tyvärr fanns det inte heller ett enda plagg som jag hade råd med. Sketna linnen kostade sexhundra spänn. Hur ska jag hinna köpa hela butiken? Undrar om jag borde hoppa av juristutbildningen och börja jobba där bara för att få ha på mig kläderna varje dag.
Eller köpa en jädra massa skraplotter.

Jag vill gärna tänka på mig själv som inte särskilt materialistiskt lagd, men det står allt mer klart att detta är lögn lögn lögn, något jag inbillade mig själv som idealistisk (och dåligt klädd) tonåring. Jag vill ha tusen böcker, massa instrument, glittriga pryttlar och kläder som ser ut som psykedeliska barnteckningar. Det shoppingfria halvåret i Utrecht verkar inte ha botat, snarare gett mig ett uppdämt behov som hotar att sluka mig helt.

Vi som drömmer om ett annat samhälle, vi som har världssamvete och vill ha tid och kärlek istället för status och pengar. Borde det inte vara lättare för oss att hålla ifrån oss habegären? I kylan tänker jag på de hemlösa, köper situation sthlm vid T-centralen. Sen är jag klar med det, tills nästa nummer kommer. Varje morgontidning är upprördhet, solidaritet, självrannsakan. Tills kaffet är urdrucket. På kunskapskanalen kan den som vill vältra sig i elände så mycket de vill. Men jag slår över till sexan. Och hallå, jag frossar ju i arbetarlitteratur, i fattigdomshistoria, i medvetenhet om hur världen har ändrats, hur mina morföräldrars liv varit så vitt skilt från det jag har och får att det knappt är fattbart. Jag gråter av rördhet över Hjalmar Branting, Emmeline Pankhurst, över folket i Egypten, Tunisien, Libyen, Bahrain. Hur kan det komma sig att jag nästa sekund springer ut och bara vill bränna pengar, kånka hem fler grejer jag inte behöver?

Såhär tänker jag, men jag vet inte om det bara är ett självförsvar: Vi är produkter av de samhällen vi lever i. Även om vi kan kritisera de samhällena kan vi inte helt ställa oss utanför, vi kan inte programmera om oss. Det är därför jag inte tror på revolutioner (förutom sådana här månader), och inte tror att jag kommer att få uppleva full jämställdhet i mitt liv. Det är därför Maria Sveland gifte sig fastän hon egentligen inte trodde på kärnfamiljen. Heteronormen, könsmaktordningen, konsumtionssamhället, individualismen härskar i våra hjärnor. De flesta av oss kommer aldrig ifrån.

Och hur ska det gå till att leva på tvären? Det krävs stora uppoffringar att ställa sig emot, ställa sig utanför. För det är det man blir - utanför.

Får man ge efter för sina inre samhällsdemoner ibland? Eller är man en svag människa då? Får man vilja ha det fint omkring sig, känna sig fin själv, lukta gott, samla på böcker, köpa nya telefoner eller datorer fast de gamla fungerar (nja, där går min gräns...), köpa snittblommor som dör efter en vecka? Får man åka flygplan fast jorden går under? Får man unna sig själv istället för att skänka bort allt överskott?
Får man vara ett barn av sin tid?