onsdagen den 1:e december 2010

Eyes without a face.

Som jag skrev i förbigående innan så har DO Katri Linna gått ut och kommenterat ett fall som Diskrimineringsombudsmannen hade där en tjej, A, blev nekad undervisning eftersom hon bar niqab. Naturligtvis blev det startskottet på en debatt om allt och inget, där bl.a. vår kära integrationsminister och diverse journalister har hävt ur sig både det ena om det andra. Det enda sättet jag kan få rätsida på det här tror jag är om jag skriver om det, så det tänker jag göra nu. I nästa inlägg kommer jag att försöka dissekera Dilsa Demirbag-Stens hundra år långa debattinlägg som handlar om allt och inget på samma gång. Men vi börjar från början.

För att ta fallet i korthet så ser det ut såhär: I ett beslut av Skolverket 2003 angavs att skolor har möjlighet att förbjuda burka och niqab, under förutsättning att det görs i en "anda" som främjar en dialog om gemensamma värden som jämställdhet och demokratiska principer. Så nerkokat, förbud möjligt om det är respektfullt och en dialog förs. Enligt Skolverket 2003 iaf. Obs dock att det här var innan den nya diskrimineringslagen, som omfattar all utbildningsverksamhet, kom. Även i förarbetena till diskrimineringslagen står att det går att förbjuda heltäckande plagg ifall man anser att det finns en sådan typ av säkerhetsproblem eller kommunikationssvårigheter som inte kan avhjälpas på något annat sätt än genom förbud.

Det lustiga med det här fallet är att skolan valde att låta A gå kvar på sin ettåriga utbildning till dess att ärendet var klart hos DO – vilket tog mer än ett år. Under denna tid har alltså A, iklädd niqab, gått på den skola som velat förbjuda henne att vistas där. Under årets gång har det visat sig att det faktiskt fanns sätt att lösa de problem som skolan påtalat. A har kunnat sitta på ett sådant sätt i klassen att de manliga eleverna inte kunnat se hennes ansikte, och därmed har hon kunnat ta av niqaben under lektionerna. Hon sade sig också villig att visa sitt ansikte för skolpersonal på skolområdet närhelst de bad henne identifiera sig. Ochsåvidare. DO kommer därför fram till att förbudet var baserat enbart på det faktum att A bar niqab, och inte på de svårigheter som uppkom i samband därmed - för de kunde ju uppenbarligen lösas. Det faktum att A faktiskt fick gå utbildningen ledde däremot också till att DO beslutade sig för att inte driva saken vidare till domstol – inget missgynnande hade skett. Om exakt samma sak händer igen, däremot, tror jag att det skulle bli annorlunda. Men förhoppningsvis har iaf Stockholms stad genom förfarandet med A upptäckt hur man kan hantera elever med niqab utan att behöva neka dem utbildning.

Alla bör ha tillgång till utbildning, och precis som Linna tycker jag nog att anpassning är bättre än utestängande, särskilt när det gäller utbildning – jag tror att man blir smartare, mer självständig och mer kapabel att välja själv hur man vill leva sitt liv ju mer man lär sig, om vad som helst faktiskt. Därför är just utbildningsområdet ett sådant där vi absolut inte borde stänga folk ute. Sedan att jag personligen inte tycker att det är en bra sak med kläder som täcker ansiktet är en annan sak. Jag förstår också verkligen varför heltäckande plagg kan vara ett problem inom skolan, om man inte skulle kunna lösa det. Men det här fallet är ett exempel på att det faktiskt kan gå, om både individen och skolan funderar ut lösningar och kompromissar.

Det finns ytterligare ett problem - om personer utbildas till något som de sedan inte kan arbeta med därför att arbetsgivarna inte anställer person med t.ex. burka eller niqab. Det är naturligtvis inte rimligt. Det vettigaste alternativet borde vara att göra arbetsgivarna mer medvetna om sitt ansvar att möjliggöra för olika typer av personer att arbeta hos dem. Det finns naturligtvis vissa yrken där det kanske är helt omöjligt för någon med burka eller niqab att arbeta. Men generellt sett är det nog väldigt få.
Och att säga att vi inte borde utbilda folk för de kommer ändå inte få några jobb, det är ungefär som att säga att homosexuella inte borde få adoptera för då kommer deras barn bli mobbade i skolan.
Det funkar bara inte.

2 kommentarer:

  1. Jag håller med dig i sak. Enda problemet med A:s utbildning var att hon ville bli barnskötare och ingen praktikplats ville ta emot henne iklädd niqab. Därmed visade det sig att hon klarade studierna på högskolan, men inte ute i arbetslivet. Hur löses detta? Jag vet inte, men det är viktigt att våga ta diskussionen huruvida en människa iklädd niqab är lämplig att arbeta med småbarn (oavsett hur bra hon är med barnen så lär sig barn mycket genom ansiktsuttryck osv.), likväl som andra studenter kan bli rekommenderade att välja en ny yrkesbana.

    SvaraRadera
  2. Det håller jag absolut med om, och jag tycker att det är en diskussion man måste ha. Men som jag förstod det var skolans argument för att hon inte skulle få gå kvar inte att hon inte skulle bli anställd i framtiden, de rekommenderade henne inte att tänka på en annan utbildning, utan deras anledning var säkerhet och undervisningsmöjlighet på själva skolan.

    Niqabens lämplighet i barnomsorg kan absolut diskuteras. Men exempelvis kan kvinnan ta av sig niqaben i vissa sammanhang även när hon arbetar (iofs bara om inte manliga medarbetare finns med, hm...). Jag menar inte att jag tycker att det är bra, mer niqaber överallt, men att om nu någon har det bör man iaf börja med att se vad man kan göra för att de ska kunna delta i så stor utsträckning som möjligt, istället för att automatiskt räkna bort dem.
    Men jag vet inte, det är en svår fråga.

    SvaraRadera