Blood in the boardroom.

Alltså, detta med pms.
För ett tag sedan var jag på en middag där en av de kvinnliga deltagarna uttryckte åsikten att pms är en myt, något som gör det möjligt att nedvärdera kvinnor, och att kvinnor som tror att de har pms bara bejakar en ovärdig föreställning om sig själva. De borde helt enkelt rycka upp sig och inte sitta hemma och käka choklad en gång i månaden.

Det gjorde mig ganska upprörd. Och jag har fortsatt att var upprörd. Inte så mycket av det hon sade (jag kan på sätt och vis förstå det), utan av att detta är det val vi får. Antingen kan vi säga att pms finns, och det skulle på något sätt ge fritt spelrum åt svin som säger att kvinnor inte kan vara företags-/världsledare eftersom de är helt opålitliga och känslostyrda en vecka i månaden (minst!). Eller så ska vi säga att pms inte finns alls, och alla kvinnor, inklusive mig själv, som faktiskt upplever förändrade känslostämningar i samband med sin mens ska bara "suck it up" och låtsas som ingenting. Inte visa oss svaga. Inte ge dom tillfredsställelsen av att veta att vi faktiskt är kvinnor.

VARFÖR är det alltid så här?
Detta är så typiskt varje gång man pratar om kvinnlig anatomi  - hur kan det vara så att vi överhuvudtaget har den här diskussionen, om huruvida pms finns eller inte? Hur kan det komma sig att vi, trots vår åh så avancerade medicinska forskning, fortfarande inte vet jack shit om kvinnokroppen? (Lindas fittskola kommer alldeles strax, kanske idag!)

Hur länge ska vi behålla den här "mystiken" kring den kvinnliga anatomin? Hur kommer det sig att det inte forskas mer, att det inte undervisas mer effektivt vad läkarna faktiskt vet? Hur kommer det sig att alla myter och all okunskap kan hålla på och florera så här, till den grad att det som faktiskt är sant blir avfärdat som en myt? I den fantastiska boken Cunt, typ en tredjevågen-hippie-feministbok som jag fick låna av min favvo-CS-värd, skriver Inga Muscio* många bra saker om just mens, om hur vi, både män och kvinnor, uppfostras till att se mens som något lika delar äckligt, skämmigt och jobbigt, vilket enligt henne leder till att kvinnor blir främlingar för sina egna kroppar. Det jag särskilt vill nämna här är att hon berättar att när hon gick i skolan fick hon lära sig att mensvärk var en myt. Det var något som kvinnor inbillade sig. Men några år senare dök det upp som en nyhet i tidningen att forskare till slut faktiskt hade kommit på att mensvärk fanns på riktigt, med biologiska orsaker och allt! Det som hade hänt var helt enkelt att någon hade bestämt sig för att faktiskt undersöka fenomenet. Och lo and behold, det visade sig att verkligheten för många kvinnor faktiskt var verklig.

Och hur kommer det sig att det faktum att kvinnor är olika, både från män och från varandra, nödvändigtvis måste betyda söndring? Att ett fenomen måste inkludera alla kvinnor, annars finns det inte? Att antingen är vi exakt likadana som män, eller så är vi inte lika mycket värda? För det är ju i princip vad hela den här diskussionen handlar om.
Det påminner mig om debatten om kvinnlig orgasm. Väldigt länge var det, som vi alla vet, inte allmänt känt att kvinnor inte automatiskt fick orgasm av penetrativt sex. Först tänkte man väl överhuvudtaget inte på att kvinnor skulle få orgasm. Sedan var de som inte fick det frigida. Men rätt vad det var kom man på att de flesta kvinnor faktiskt inte kommer av penetrativt sex, de får orgasm genom stimulering av klitoris! Halleluja! skulle man kunna tro, men icke: nu startar tvärtom-debatten - om inte JAG kommer av penetrativt sex så kan ingen annan göra det heller. Eftersom historien så länge felaktigt förtäljde myten om vaginalorgasm så innebär det nog att hela grejen inte existerar (obs inte hittepå, jag har flera gånger verkligen hört folk påstå att vaginalorgasmen inte existerar, som något slags feministiskt statement). Och så gör man lögn och saga av den verklighet som många kvinnor faktiskt upplever (en femtedel av alla kvinnor får vaginalorgasm, och flera  får inte alls klitorisorgasm).

Hej. Jag är en kvinna. Jag har en kvinnokropp. Jag har kvinnliga könsorgan. Jag har en livmoder, en slida, en fitta (och ja, det är tre olika saker), jag har mens, pms, mensvärk och en massa spännande saker inuti min kropp som jag tyvärr inte vet tillräckligt mycket om, eftersom vi aldrig pratar om de här sakerna. Sexualundervisningen i skolan, hur bra det än är att den finns, är tyvärr fortfarande bristfällig vad gäller kvinnokroppen. Folk tycker fortfarande att det är pinsamt och äckligt att prata om mens. Inte bara tonåringar utan vuxna människor. Mens! Något som hälften av befolkningen får en gång i månaden! Mens ses som på gränsen till onaturligt. Något man ska vara tyst om. Något som ska beklagas. Och något vi inte får erkänna påverkar oss ett enda litet grand, för då kommer vi att ge mansgrisarna därute rätt! Hur sajko är inte detta?

Min pms har talat. Nu ska jag gå och överdosera ibuprofen, choklad och grey's anatomy. Oh no you didn't!


*Alltså, Inga Muscios webbsida heter ingalagringa.com, hur fint är inte det?

PS. Jag har sällan varit mer nöjd med en låtrubrik än till det här inlägget. Ani, du är en gud!