Bostadsansökan.

Bostad bostad bostad. Steg 2 på Maslows behovstrappa. Hyfsat grundläggande. Det är kul att surfa runt, att lära känna folk, se olika delar av stan. Och vi har hittat några vänner för resten av tiden, förhoppningsvis.
Men herregud vad jobbigt det är.
Har fått förklarat för mig att världen består av muminmammor, som gillar prylar och tycker om att vara hemma, och snusmumrikar, som helst bara vill sticka från allt vad trygghet och pryttlar heter.
Jag är en sån jävla muminmamma.

Medan vi har turistat, sett olika delar av stan och lärt känna folk har vi hela tiden tänkt bostad bostad bostad. Turism i Amsterdam, tillex:

 Och jag vet inte hur många gånger jag har hört Fredrik, eller mig, säga "We're constantly looking for accommodation", med illa dold desperat längtan efter att personen vi pratar med ska säga "Men hallå, jag har en helt perfekt lägenhet till er, centralt belägen, möblerad, isolerad, trägolv och kakelugn, låg kostnad och ni kan flytta in imorrn!"

Detta skedde inte. Vad som istället skedde var att vi betalade en massa pengar till Kamernet och sedan skrev Fredrik tusen svar på annonser. Sedan åkte vi på en lägenhetsvisning i Hilversum, den stad som ligger en bit ifrån Utrecht men där vi har lärt känna hela fyra mycket charmiga människor. Så det kändes helt okej. Tills vi såg lägenheten.

Jag vet heller inte hur många gånger jag har hört mig själv, eller Fredrik, eller ännu oftare både mig och Fredrik i mun på varandra, säga "We'll take anything, any place at all!" Förmodligen exakt lika många gånger som den tidigare meningen. Men den inställningen reviderades i Hilversum. Vad sägs om 700 euro i månaden (eller uppåt, det var budgivning som gällde) för två omöblerade rum, varav ett har utsikt mot en vägg en meter ifrån fönstret, och dessutom saknar golvbrädor, och det andra stinker giftig målarfärg, i en lägenhet där det finns en balkong som är överlastad med möbler och bråte hullerombuller (till synes helt okej möbler och prylar som av någon anledning ligger ute i regnet), som delas med två eller tre mer eller mindre extremmärkliga personer som inte kan engelska, och där det röks så mycket hasch att man blir yr i huvudet bara av att gå in där?
Hör jag ett "Yay!"?
Nay!

Så fatta vilken fantastisk känsla det var att dagen efter åka på lägenhetsvisning i Terwijde, fyra minuter med tåg från centrum, till en riktigt snygg femrumslägenhet i två plan, med två badrum (och badkar!), schackrutiga golv, trädgård och marijuanafri luft. Fatta också hur det kändes att igår bli uppringd och få veta att vi ska få bo där, till en relativt vettig penning och i ett varsitt rum. Jag kursiverar detta eftersom jag efter att ha delat rum med Fredrik en dryg vecka tror att separata sovrum är mycket nödvändigt för att vi ska kunna behålla hälsan, vänskapen och livhanken dessa fem månader.*

Så igår var Stora Firardagen, när all stress och spänning släppte och vi bara fnissade/ylade/hoppade runt av lycka hela tiden. Vi avslutade den dessutom på världens härligaste ölhak.

Jag har sällan mått så bra.

*Fredrik, du vet att jag diggar dig men ditt jädrans "fläpp"ande med näsan gör mig galen! Ledsen, jag bara är sån. 
Vilket jag tror gör dig galen...