torsdag 5 maj 2011

We'll meet again.

Ja, alltså såhär. När man har som regel att inte göra en Mia Skäringer och vända ut och in på eländet offentligt, men så dyker det upp en väldigt lång period när det händer så himla mycket saker som känns väldigt Mia Skäringer. Vad gör man då? Man tappar sugen. Jag har redan tummat ganska mycket på regeln den här våren men nu får det vara nog. Det är kanske lite synd för jag hade så smått en betraktelse över Carl Johan Vallgren och Woody Allen i bakhuvudet.* Men sånt är livet.

För att förtydliga: Kära vänner, nu lägger jag ner det här bloggeriet ett tag. Oklart när, var, varför, hurusom eller huruvida det vaknar till liv igen. Kan vara ett par dar, kan vara ett par år. Vi får se vilken känsla vi har helt enkelt.

Vi ses i krokarna, om det nu är där du hänger.


*Kontentan var ungefär nån sånhär: Jag gillade Kunzelmann & Kunzelmann, fram till slutet som var väldigt överdrivet lyckligt, och plötsligt fick mig att tänka på Woody Allen. När jag närmare analyserade det hela upptäckte jag att hela boken var som en Woody Allen-film. Det är konstigt, för jag gillade som sagt boken men jag gillar inte Woody Allen. Infoga valfri lång utläggning om livet och konsten.

söndag 1 maj 2011

I väntan på vaddå?

Förlåt alla kära vänner, stalkers och musikjuridiskt intresserade random folk, för att jag inte skriver nånting. Har tillochmed fått internationella utpressningssamtal i syfte att få mig att uppdatera er i alla mina världsliga angelägenheter. Men ärligt talat. Jag är sjukt jedra oinspirerad att utgjuta mig om livet just nu. Förkyld är jag också. Då slipper man väl. Vavava?
Men liksom, själv läser jag ju inte min blogg och klarar mig alldeles utmärkt. Ska därför ge er lite tips på vad ni kan göra för att försöka fylla det bottenlösa hålet i era liv med:
1) Läs Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren. Den är extremt överdriven och väldigt rolig.
2) Läs också The Viktor Report. Av dito anledning.

tisdag 26 april 2011

Don't mess my holiday.

Påskveckan! Intensiteten! Ni vill förstås veta allt men själv vill jag helst bara gå och lägga mig. Alternativt sätta mig och plugga på om kvinnors rättigheter i Indien ur ett filosofiskt perspektiv. Vilket (nog) är vad jag ska göra. Om jag inte ska njuta av att vara smått bakis och spela töntiga flash-spel istället. Vi får se lite hur det blir.

lördag 16 april 2011

Laughing at you.

Istanbul! Intensiteten!
Ni vill förstås veta allt men själv vill jag helst bara gå och lägga mig. Eller näst bästa, åka till min syster och dricka vin och sunka. Vilket är vad jag ska göra. Så tji får ni. Moahaha.

söndag 10 april 2011

Fight your own troubled mind.

Idag var jag ledig. Det sög mycket riktigt. Bara tvättade, packade, väntade på att få gå och lägga mig så det skulle bli imorgon och jag skulle få åka. Men nu när jag kan gå och lägga mig kan jag ju naturligtvis inte sova eftersom jag resnojar så sabla mycket. Tänk om jag missar flyget, borde ta bussen inte tåget. Tänk om jag missar bussen till flyget, borde kanske ta buss till stationen istället för att gå, oberäkneligt det här med tid och promenader. Tänk om jag missar bussen till bussen till flyget, då är jag körd. Tänk om jag försover mig för att jag sitter uppe och planerar såhär mycket och så missar jag alltihop.
Ibland önskar jag att jag hade någon annan hjärna än min egen. (Fast bara ibland.)

Men från och med imorgon är jag i Istanbul, då är jag bara studentturist, någon annan kommer få planera hela min tid och själv ska jag bara insupa och inte ta ansvar. Score.

fredag 8 april 2011

Vad ska du bli?

Så slutade ännu en hetsvecka, jag börjar komma in i det här och tycker inte alls det är jobbigt längre. Vara ledig, bara tjafs. Hata vara ledig! Jobba! Jobbajobbajooobba!
PM om hedersnormer och mänskliga rättigheter och Sverige och Turkiet, check. Plingeling. Var inte alls nöjd men det var nog för att jag hade tusen saker till att säga, klämde in så mycket jag kunde i fotnoterna (älska sidräkning istället för ordräkning).
Sen forskningsassisterande. Min chef har bytt upp sig från docent till professor och från kontor med gamla anor till kontor med luftkonditionering. Stora plus både och. Jag smög runt i korridorerna och var nervöst exalterad över att stöta ihop med professorer och liksom... jobba i samma lokaler som dom. Jag blir ganska enkelt stjärnslagen, jag vet. Lite hade det kanske att göra med att jag tog kaffe och inte visste om det var okej att jag tog kaffe. Den stora spänningen. Adrenalinpåslaget. Som en actionfilm.

Men seriöst. Det kändes så himla rätt att gå runt där och götta och läsa professorsnamn på varje skylt och anslagstavlan om projekt och anslagsansökningar och tänka på alla strukturer och planer och analyser och tankar som pågår innanför varje dörr. Helt helt rätt. Där vill jag vara.

Så jamen dåså. Veta vad man vill bli när man blir stor, check. Plingelingeling!

lördag 2 april 2011

Our socks forever more.

Igår var jag hos frisören och fick ägna mig åt den sak jag gör där med syndfull njutning: titta i mode- och "tjej"-magasin. Hos frisören är numren förvisso alltid gamla, så att man får veta vad som var förra eller förrförra säsongens mode. Men det kan ju vara intressant det också, att se hur ute man har varit. Eller så spelar det ingen större roll att de är gamla, för de visar för det mesta ungefär samma saker. Nu låter jag sjukt kulturtantsfördömande, men det är faktiskt inte så - jag gillar faktiskt mode, jag har tittat på säkert alla säsonger av America's Next Top Model och jag är sjukt svag för övervärderade jeansmärken, som jag redan har berättat. Men ärligt talat - dom säger faktiskt samma saker i alla nummer. Slå upp vilken tidning som helst och du kommer hitta en sminksession där de berättar att det som gäller just nu är: - sotade ögon, - röda läppar och - naturliga ansikten, ev med något spännande rouge. Titta på modet och de kommer att prata om - marintrenden (om det är vår/sommar), - stickatochylletrenden (om det är höst/vinter), - grungetrenden, - kookytrenden, - minimalistiska trenden, och - business/kavaj/pojkvänstrenden. Typ.

Inte desto mindre är det roligt, tycker jag. Men en liten blänkare gjorde mig helt paff. Nu var tidningen (minns inte vilken det var) som sagt från i höstas, men de berättade iaf att Happysocks, som "fått alla världens män att bära färgglada strumpor", nu äntligen släppt en kollektion "för kvinnor". Halleluja! Men vänta nu. Jag köpte strumpor från happysocks för tusen år sen, typ 2008 eller nånting sånt. Milda makter, menar du att jag köpte killstrumpor!! Och det har jag gått runt i, vilken katastrof! Eller, hur är det nu? Har happysocks speciella kill-/tjejkollektioner? Nej, faktiskt inte. Men försäljningen av strumpbyxor riktas till kvinnor. Kanske inte så konstigt, klänningsmodet för män har ju tyvärr inte slagit igenom riktigt än (men snart, hoppas vi!).

PS jag köper inte happysocks längre. De har en trevlig image men strumporna är alldeles för dyra. Och nuförtiden kan man ju köpa alldeles underbara strumpor lite varstans.Titta bara på vad jag köpte för en hyfsat billig penning igår:

Notera särskilt världens bästa nintendomotiv

torsdag 31 mars 2011

Vem är terrorist?

Jag var och hämtade ut mitt pass idag. Fifan säger jag bara. Vad är det för mongo regel som säger att jag måste se helt sajko ut på alla mina ID-bilder? Först skaffade jag EU-leg och alla jag pratade med bekräftade att jag såg helt vansinnig ut, typiskt exempel på nån som far in och ut från psykot.

Sen kom mitt pass. Och där ser jag helt bindgalen ut. Som om jag har farit in och ut från psykot, och sedan blivit upptäckt av KGB, som fejkade min död, kidnappade mig, hjärntvättade mig och döpte om mig till Nikita. Nu är jag en internationell hitwoman.

Jag kommer aldrig komma utanför landets gränser med en sådan här bild. Jag står där i Turkiets spärr och de bara: Hmmmm. Har du någonsin varit medlem i Baader-Meinhof? Jag: Ehh, jag är nog lite för ung för att ha varit med i RAF. Dom: Häpp! Så du erkänner att du hade velat vara med om du varit äldre. Jag: Ehhhh... Dom: Har du någonsin varit inlåst på psyket? Jag, som turligt eller förtänksamt nog har långärmat: Nja, det var ju den där gången dom skickade mig till psykakuten av misstag... Dom: Häpp! Hon är bindgalen, låsinhennelåsinhenne! Jag: Men jag var inte inlåst, det var ett misstag, dom skickade tillbaka mig till sjukhuset. Dom: Häpp! Du har erkänt, åk hem med dig, galna lönnmördare vill vi inte veta av här. Känner du några kurder? Jag: Ja. Dom: Häpp! Galen lönnmördare på kurdiskt uppdrag! Låsinhennelåsinhenne!


PS Ursäkta hejdlösa fördomarna om turkar/kurder, kanske kommer ångra mig när jag har läst den där boken nedan. Då får jag väl göra avbön.
PPS Inte ursäkta fördomarna om sajkon, har man varit sajko själv får man väl skämta om det, visst var det så?

Passion play.

Nu har jag fått några till av mina kursböcker, titta bara vad fina de är!


Jag skriver pm, det går alldeles alldeles för bra. Pmet ska vara 3-5 sidor, hittills har jag ägnat fem sidor åt en introduktion. Varav tre sidor gick åt till att analysera innebörden av ett enda begrepp. Kill your goddamm darlings! Men det har jag ingen som helst lust med, jag vill bara fortsätta skriva och skriva och skriva. Jag tänker inte sudda ett skit, istället ska jag bara klippa ut allting och använda det i min kommande bok istället. Kanske inte det mest tidseffektiva pmet jag skapat i mina dar. Men det blir en bra bok.

På dom här 3-5 sidorna hade jag tillex tänkt försöka prata om vad ett dubbelt normsystem innebär (de tre sidorna), jämföra Sveriges och Turkiets familjerättssystem, diskutera lite allmänt några av alla de tusen (1000) frågor man kan prata om i såna här sammanhang och så lite mer i synnerhet om barns rättigheter och hederskultur i Sverige (och i Turkiet).
Det är inte det lättaste.
Men definitivt ett av de roligaste.

Och ja, naturligtvis hände det - idag var första gången jag tänkte "men det är ju DET HÄR jag borde skriva mitt examensarbete om". Troligtvis första av tusen (1000) gånger jag tänker det. Hur spännande låter bosnisk förvaltningsrätt i jämförelse?

onsdag 30 mars 2011

Diary of a mad housewife.

För femte gången i rad glömmer jag köpa buljong. Undrar om det är ett ödets tecken på att jag borde låta bli att köpa något så modifierat och e-bemängt, och istället koka min egen på dom rotfrukter jag köpte för att göra gratäng av.
Men herregud, husmorsvarningen! Det var ju det jag sa, man börjar sticka en bokhylla* och rätt vad det är har man blivit HemmablindaLinda som styckar kyckling med ena handen och stärker skjortkragar med den andra. Måste nog gå och köpa lite halvfabrikat och raffinerat socker för att motverka.

*Helt sant, bildbevis kommer snart.

måndag 28 mars 2011

Kickar beatles.

Dagens konstpaus.


Jag har inte gjort den själv, utan stulit den från en geniförklarad bekant på fejan. Måste sprida glädjen.

söndag 27 mars 2011

Fuck tha police.

Veckan som gått har inte varit bloggvecka, har istället varit föreläsningar och extremt många milpoäng i tjänsteresor, och åldringar och tonårsnostalgi, och det nya och det gamla. Dagarna i Lund var kanske lite av ett antiklimax, vilket inte hindrar mig från att vara sjukt peppad och vända allt mitt hopp till den imponerande digra kurslitten. Som jag fortfarande inte har tagit rätt på. Veckan som kommer blir nog inte heller bloggvecka utan snarare genomplöjande av den imponerande digra kurslitten och så lite systematiserande av EU-domar uppepå det. Det hela ska nog gå vägen, jag brukar mest stressa precis innan jag sätter igång. Så idag är botten, sen går det uppåt.

Men idag är som ni märker en bloggdag. Till min egen förvåning. Jag har haft något av en kris och velat bränna bort hela skiten från etern för att jag inte skriver något nytt eller världsavgörande och nu när jag är hemma i Sverige igen har jag ingen ursäkt att vräka ur mig trivialiteter till omvärldens beskådan. Har inte kommit fram till något avgörande än, så under tiden är det ju en blogginnehavares plikt att rulla vidare. Men något måste hända. Dags kanske att introducera ett nytt moment? Vad sägs om att leka språkpolis?

Jag vet inte om det var Fredrik Lindström som myntade begreppet, men jag minns att i Världens dåligaste språk brukade de ha Veckans språkpolis, där någon random person fick prata om nåt språkfel de avskydde (tillex längre än jag/längre än mig) och Fredrik satt bredvid och skrockade och ibland sa han att de hade rätt och ibland sa han att de var stofiler, och det verkade ganska slumpmässigt om han höll med dom eller inte. Jag är ingen särskilt bra språkpolis för jag har tillex svårt att minnas om det heter längre än jag eller längre än mig, och jag älskar att bryta mot dom språkregler jag faktiskt har inpräntade. Men jag måste ändå bara slå ner på en sak som verkligen bränner i ögonen på mig, och göra vad jag kan för att motverka denna våldföring på det svenska språket.

Nu tror ni att jag kommer prata om särskrivning men tji får ni, det är så uppenbart och gammalt så det orkar jag inte ens gnälla över. Nej, det vi idag ska prata om är

ordet DEM
 
eller kanske närmare bestämt skillnaden mellan de och dem. Det är väl inte så konstigt att de blandas ihop eftersom vi alltid säger dom. (Själv älskar jag att skriva dom också, men det är svårt att vara konsekvent, de och dem smyger sig alltid in automatiskt.) Men de är faktiskt inget slarvigt slanguttryck som alltid ska ersättas av dem, vilket ganska många verkar tro. Det är två olika ord med två olika funktioner.

Det heter tillex inte Dem är svenskar, Dem tror inte på etnicitet, Dem pratar om svenskhet.
Däremot skriver man Jag anser dem vara svenskar, Deras etnicitet utmärker dem, Svenskhet är diskutabelt enligt dem.

Om du blir osäker finns det enkla knep att ta till. Det allra mest uppenbara är att veta detta:

De är ett ord som motsvarar jag, du, hon, vi.
Dem är ett ord som motsvarar mig, dig, henne, oss.

Så du kan pröva att byta ut subjektet  och se vad som faller sig naturligt då.
Jag pratar med dig och du pratar med mig
blir till
Jag pratar med dem och de pratar med mig
Annars kan du översätta till engelska, som har samma system: they/them. Om du skulle säga they = de och om man säger them = dem.

Så, slutpatrullerat. Radiobilen är tillbaka i garaget igen. Tills nästa gång. Hatar ni mig nu? Alla hatar språkpoliser väl.

onsdag 16 mars 2011

Death by diamonds and pearls.

Håhåjaja, sade jag att jag var klar med mitt pm? Glömde jag nämna att jag hade missat att kryssa i den försmädliga lilla rutan som säger "inkludera fotnoter i ordräkningen"? Abrakadabra: sexhundra ord för mycket. Kill your darlings! Kill your goddamn darlings!

tisdag 15 mars 2011

You had time.

Men om ni oroar er för min torrjuridiska karriär eftersom jag verkar lägga så mycket krut på konstnärsdrömmarna, ta en toy. Blev klar med mitt pm idag, två dagar i förskott, kan inte klämma in ett endaste ord till. Och källförteckningen blev tre sidor lång fast jag tyckt att jag läst så lite. Fördelen med att vara vaken 20 timmar om dygnet är att det finns tid för både det ena och det åttonde. Kvalitet är en helt annan sak, men man kan inte få allt faktiskt.

måndag 14 mars 2011

Hardships.

Och så två nya novellaktigheter, ännu en låt (visserligen underkänd, men ändå) och äntligen ett brev som jag åtminstone inte ville bränna upp medsamma (kan ha blivit hjälpt på traven av fröken I:s verbala spark i ändan (något i stil med "gör oss alla en tjänst och få den där besattheten ur dig så du kan sluta älta nån gång")).

Alldeles bortsett från att det går alldeles särskilt bra att skapa ungefär vad som helst när det har låst sig med juridisk doktrin, så undrar man ju.
Är det verkligen så att livsångest ger skaparglädje, och livsglädje skaparångest?

Jag har alltid avskytt den föreställningen, myten om den lidande konstnären. Att man måste knarka och vara misogynt manligt geni för att vara kreativ. Som leder till att vissa odlar sitt utanförskap och sin svärta till okontrollerbara sjukdomar. Som leder till att andra odlar sina later i trygg förvissning om att de inte är as utan bara briljanta och missförstådda.
Men till viss del har det naturligtvis en bottenkänning. Att ångest driver skapande. Kanske, för den som inte odlar något särskilt, mindre i ett behov att få uttrycka det och vältra sig i det. Kanske mer för att få fly ifrån det in i någon annans, eller fästa det på något ställe utanför sig själv. Att kunna resa sig upp och gå ifrån det.
Inte för jag vet om den myten är något vidare hjälpsam den heller.